Min sommaridyll!
Igår kom jag, mamma och mormor till vår sommarstuga i Hälsingland. Vi kallar den för "Infallet", för när min morfar byggde den var det ett rent infall. De såg marken, gillade den och bara: "Nu kör vi!" Så byggdes huset av gamla timmerstockar från en tågbana, och inreddes omsorgsfullt med väggbonader, trasmattor och ett stort smultronstrå målat på köksväggen.
Vet inte vart jag ska börja egentligen...
Det här är min frizon.
Det är klyschigt att säga, men här är jag bortom stress på allvar.
Varenda inandning är att fylla lungorna med ren Hälsingeluft i vilken mina förfäder vistats under generationer. Nedanför huvudstugan ligger en liten äng där solens strålar ömt smeker min kropp närhelst jag lägger mig där.
Det finns inte ett ting här som min morfar inte vidrört. Hans ande och kärlek finns ständigt närvarande, inte minst i de klungor av smultronplantor som dök upp här när han gick bort.
På morgnarna springer jag i skogarna med Aiakos lös vid min sida. Han samlar skogsdoft i pälsen och njuter i fulla drag av friheten.
När vi kommer hem äter jag enorma frukostar, långsamt och njutningsfullt.
Jag känner alltid en stark närvaro i naturen här. Kanske för att telefon, dator och annan teknik blir onödig. Kanske för att jag släpper alla skönhetsideal och måsten. Hasar runt osminkad i för stora gummistövlar och hugger ved. Det kan också vara för alla år min pappa var med här och lärde mig skogen och ängarna. Liksom lirkade in mig i en väv med kunskap om varenda liten skalbagge, ugglespillning och getväppling...
Eller så är det regnvattnet jag tvättar mig i på morgnarna. Som liksom döper mig in i Moder Jord.
Hon omfamnar mig, blåser ljumma vindar i mitt hår och låter mig förstå att jag alltid är välkommen i hennes mjuka, grönskande knä.
På nätterna är det kolsvart och tyst. Jag drömmer alltid mycket och vaknar full av energi och livslust. Alltid!
Varje gång jag är här tänker jag gång på gång hur galen jag är som bor där jag gör. Hur faen kan man välja bort detta till förmån för storstadsstress och dyra bolån?
Jag bidar min tid. Förr eller senare flyr jag nog Stockholm.
Tills dess njuter jag av nuet och andas.
Älskade Infall!
Som en gammal vän...
Ikväll blev tankarna alldeles för kompakta i mitt huvud.
Jag försöker som ni säkert märkt att alltid ha en positiv sinnesstämning! Tankens kraft är inte att underskatta, jag tror på att vi skapar vår egen verklighet.
Om man tror på att bra grejer händer så gör de också det.
Men ibland är det svårt att inte börja formulera negationer. Därför försöker jag hitta olika sätt att tackla dessa, att inte fly, men hantera utan att fastna alltför länge i destruktivitet.
Ikväll blev min kris-rit en joggingrunda.
Och det kunde inte varit bättre för mig!
Att andas djupt och låta kroppen ägna dig åt metodiska rörelser i takt med att solen gick ner vid Flatensjöns strandkant. Se den bedövande vackra naturen i sin försommarglans. De smeksamma krusningarna på det annars så spegelblanka vattnet, i vilket lövträdens ljusgröna och livstörstande kronor kastade sina spegelbilder...
Som ett jäkla balsam för min lite sargade själ.
Jag blev stolt över mig själv också som orkade hela milen trots att jag sprungit så lite i år.
Lite mer förnuftig och klar i sinnet går jag och lägger mig. Och visualiserar en riktigt bra morgondag! ;)
Tack, Flaten! Tack, starka kropp som tar mig hela vägen runt. Och tack Aiakos, min trogna följeslagare och högt älskade plågoande på dessa löprundor.
Insomnia
Publicerat 2013-06-12 23:54:00 i
Allmänt
Nu och då, och i synnerhet när jag ska köra morgonspinningen/öppna på jobbet, drabbas jag av en brutal insomnia.
Sjukt jobbigt, för min sömn är grymt viktig för mig och dessa nätter ligger jag liksom och stressar upp mig mer och mer för varje minut som går, och det blir ju inte lättare att somna för det.
Just nu är det mycket som händer omkring mig.
Jag håller på att starta upp mitt eget företag Träning & Trycksvärta, och försöka formulera målsättningar kring det.
Jag har börjat hålla (än så länge gratis!) egna ruffie-klasser, och med start nästa vecka börjar jag även köra i Flex regi. Jag är verkligen lyckligt lottad som får betalt för att göra det jag älskar!
PTandet är i full gång och mina kunder gör stora framsteg. Det är fantastiskt att få följa och glädjas med dem, och jag får så mycket kärlek!
Sommaren är dessutom äntligen äntligen här och jag har en massa sköna planer för första gången sen jag skaffade Aia.
Har inte kunnat göra så mycket tidigare år på grund av att jag haft svårt med hundvakt. Men med positiva tankar och enträgen träning har jag lyckats få någorlunda ordning på mitt vilddjur, och det har samlats en liten skara kärleksfulla själar kring honom som vill hjälpa. Det betyder så otroligt mycket!
Jag kommer att inleda lite skönt med midsommar i min pappas stuga på Öland. Därefter åker jag med mamma och mormor till Infallet, min sommaridyll och tillflyktsort i Hälsingland. Både jag och Aia ska springa lösa i skogen, svälja mygg och andas ren luft.
Massa jobb veckan efter det, sen Barcelona med Elina, Emelie, Crippa, Marika och Laurence. Det kommer bli så jävla fett!
Med start i augusti går jag klart min PT-utbildning, samt Kostrådgivare och Hälsoinformatör. I slutet av oktober kan jag därmed titulera mig som Certifierad Kost- och träningskonsult, vilket jag hoppas ger mig en hel massa kött på benen och nya utvecklingsmöjligheter.
Världen ligger framför mina fötter, och jag är redo att möta de utmaningar som erbjuds mig. Känner mig starkare än någonsin, och det är NU jag sätter grunderna för min karriär, och bygger ett fett bra nätverk av eldsjälar omkring mig.
...Om jag bara kunde sova. Haha!
Vår!
Sakta leder jag cykeln genom den svala vårkvällen. Aiakos knatar stillsamt bredvid. Jag lyssnar till mina andetag, känner in varje steg, insuper energin i luften. Våren är verkligen alldeles speciell. Full av löften liksom...
Jag hittar harmonin i mig själv som jag så ofta tappar bort bland alla stressmoment.
Tänker och tror verkligen på att allt kommer bli precis så som jag vill bara jag tänker rätt. Och just nu, när solen slumrar bakom det trygga mörkrets slöja, så fixar jag att formulera positiva tankar.
För förväntan som ligger tät i de sprickfärdiga bladknopparna, trädkronorna som ännu står aningen karga, men redo att andas ut i mjuk grönska, ger mig nytt liv. Kraft att våga drömma och plocka fram det där naiva som ligger latent i mig.
Som jag gång på gång får kväva i misstänksamhet för att inte utplåna mig själv, men som jag egentligen vill låta spira...
Finns det egentligen ord som kan beskriva det som ligger i luften just nu?
Jag försöker, men jag tror ni vet vad jag menar ändå...
Insup varje minut, här och nu. För vi har längtat så galet mycket efter det här hela vintern! Snart tar vi det för givet, så blir vi lika chockade som alltid när det sen tar slut. Så lev NU!
Ledig helg!
Publicerat 2013-05-06 12:45:00 i
Allmänt
Jag har haft en alldeles underbar helg!
Jag har inte varit ledig en hel helg på fem veckor, så jag bestämde mig för att inte sätta min fot på Flex under denna, och baara göra roliga saker med de jag älskar!
Började lördagsförmiddagen med en promenad tillsammans med min granne Christian.
Sen mötte jag upp Elina för att ruffas. Vi tog med oss ett par risiga högtalare och Aiakos och knatade bort till Skarpnäcks sportfält. Där ställde vi till med ett jävla ståhej! Haha! Folk måste ha undrat vad vi höll på med. Musiken lät för jävlig, Aiakos skällde som en tok och jag och El brottades och stånkade. Helt underbart!
Därefter käkade jag middag med henne, Crippa och Elinas vän Jonay på Vapiano. Följde upp med drinkar på Och himlen därtill och Imperiet, dit min gamla, mycket saknade vän Aphrodite anslöt.
Söndagen började med långpromenad runt i Söderort med Christian och Sanna. Vi stannade till vid världens mysigaste fik i Pungpinan (namnet, jag vet!) där ett par serverar hembakta våfflor, kakor och mackor i sin trädgård. Vi flippade, beställde typ ALLT, och myste länge i solen. På vägen hem hittade vi till min stora förtjusning en gunga. Jag älskar att gunga, får en sån frihetskänsla! Så jag tvingade Sanna att göra det också trots hennes överhängande illamående på grund av bakfylla, haha!
Eftermiddagen spenderade jag hos mormor i Vasastan med min lillasyster Sofie (och Aiakos såklart). Vi handlade mat på Blåbär, juice på Juiceverket (heeelt fantastiskt, grym affärsidé!) och försökte få mormor att be oss om hjälp med saker när vi ändå var där, utan framgång. Riktigt mysigt var det.
Idag är jag också ledig bortsett från mina klasser. Så jag ska först promenera in till söder med min älskade Emelie och käka lunch, sen ikväll blir det ruffie i Vasaparken! Min sista klass slutar 30 min innan ruffien börjar, så jag har lyckats övertala en av de medlemmar vi ruffie-frälste under öppet hus att hon ska köra bil in så vi kan ruffas, haha!
Det blir med andra ord galet mycket träning idag. Spinning 25 minuter, cxworx och ruffie. Vet ni vad det bästa är? Då får man ääääta extra mycket, haha!
Nu har jag namedroppat typ alla mina vänner och langat tusen bilder, tror det räcker så! Haha...
Ha en fantastisk måndag!
Reflektioner kring diet, träning och kroppsideal.
Publicerat 2013-05-03 12:30:00 i
Allmänt
Idag mätte min fettprocent 19,9.
Visserligen efter tre klasser och på fastande mage, men att ändå se dom siffrorna gladde mig.
Sen började jag fundera över varför jag blev så glad.
En sund fettprocent hos tjejer ligger mellan 20-30, vilket innebär att jag aldrig varit i någon riskzon för övervikt.
Under 19 är inte bra, vi kvinnor ska ha mer fett än så. Naturen har gett oss fettdepåer kring bröst, rumpa, mage, lår och höfter med mera, för att kunna ge extra energi åt fostret då vi blir gravida.
I Fitnessvärlden kan dock tjejer ligga ända nere på 14-16 %. Men man måste komma ihåg att de som tävlar i fitness absolut inte håller den formen året om.
Ofta rubbas hormonbalansen när man ligger så lågt, vilket gör att man exempelvis slutar få mens och kanske inte mår så bra. (Jag vill bara tillägga att jag inte talar av egen erfarenhet här och inte heller har några intentioner att tävla som det ser ut nu heller, men alla som har träffat en tävlande på diet vet att den personen inte är någon direkt solstråle.)
Ärligt talat är det ibland jobbigt att arbeta med det jag gör.
Det finns en outtalad förväntan, både från själva branschen och från kunder, på att tränare ska vara i toppform. Det är otroligt svårt att alltid vara det, och inte sunt heller. Jag brukar kunna avskärma mig från de estetiska idealen ganska bra, och fokusera på att helt enkelt orka köra mina klasser rent fysiskt. Det är det viktigaste och en stor anledning till att jag tränar överhuvudtaget.
Men jag vet att jag ständigt har blickarna på mig när jag går genom gymmet.
Jag kan erkänna att jag ofta tränar för mycket för vad som är nyttigt. Men det är mitt jobb. jag rekommenderar dock ingen av mina kunder att träna så mycket som jag gör. Ändå får jag ibland höra negativa kommentarer kring mitt utseende. Det gör mig så jävla förbannad!
Dagens skönhetsideal har litegrann förflyttats från att man ska vara så smal som möjligt, till att man ska vara så smal som möjligt och ha muskler.
Tidigare har jag skrivit ett inlägg om hur bra detta är, men jag måste nog ta tillbaka en del av de orden, för i verkligheten skapar detta lika mycket press som de andra idealen. Unga människor (vilket det finns många av på gymmet där jag jobbar) kanske inte alltid förstår hur mycket det skulle kosta kroppen att ständigt vara "rippad". De tror att om man tränar mycket så är man supertonad, punkt slut.
Man får inte glömma att vi ska träna för att må bra och utveckla styrka, uthållighet, rörlighet och spänst. Vi ska äta så att vi orkar träna, jobba/plugga, vara pigga och lyckliga. Och ibland för att det är gott.
Det må låta klyschigt, men de utseendemässiga fördelarna borde väl vara något som "kommer på köpet", som ett plus i kanten?
Gällande fastan mår jag bra av den. Riktigt bra till och med!
Har fortfarande inte riktigt hållt mig till nyttigheter under ätfönstrena, och har haft en "fuskdag" en gång i veckan då jag dragit ut på fönstret. Så inga banbrytande resultat, vilket inte stör mig nämnvärt heller.
Är ledig hela helgen och tänker köra ätarhelg, sen ger jag ett nytt försök att självdisciplinera mig på måndag. Skära ner på alkohol, socker och andra snabba kolisar, laktos, e-ämnen och gluten. Fortsätta äta som en häst, men äta sånt som är bra. Ja, för att jag vill vara i bra form till sommaren. Men framförallt för att jag vill må bra!
Love the skin you´re in!
I MADE IT (CxWorx)
Publicerat 2013-03-16 23:11:00 i
Allmänt
Jag ska berätta något som jag har velat dela med mig av ett tag, men som har känts väldigt jobbigt.
Det handlar om personlig utveckling, förluster, bakslag och slutligen; segrar.
Det handlar om min lilla resa med CxWorx.
Berättelsen börjar tidigt under de första månaderna av 2012.
Jag hade jobbat på Flex sen oktober och sedan dess längtat efter att få börja utbilda mig och hålla klasser. När jag genom att stå i repan dagarna i ända märkte att det verkade saknas instruktörer i CxWorx, bestämde jag mig för att klippa varenda klass jag bara kunde.
Jag lärde mig koreografin utantill, bombade min favoritinstruktör med frågor och bad om tips.
Samtidigt började jag bearbeta vår dåvarande platschef, och tjatade om att hon skulle boka in mig på utbildningen.
Hon tittade lite oroligt på mig och sa:
Är du säker på att du klarar det? Det är en tuff klass, och de är väldigt hårda med tekniken. Det blir en svår första klass.
Snart började jag höra andra omkring mig säga samma sak.
Det fick ju såklart mig att vilja bevisa ännu mer att jag kunde göra det.
Jag har i hela mitt liv haft turen att klara av vad jag än vill om jag bara är motiverad och verkligen bestämmer mig för det.
När hon tillslut gav med sig och bokade in mig på utbildningen var jag lyrisk.
Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att le lite åt hur stor grej jag gjorde av det här. Men jag är en otålig och aningen dramatisk själ, och ville verkligen utvecklas!
Utbildningen (som jag faktiskt började blogga om här under tiden, men aldrig riktigt berättade klart om) var helt galen. Två dagar fyllda med nya intryck och träning, träning, träning. Tror vi nötte passet omkring åtta gånger på två dagar.
Jag gjorde mitt yttersta hela tiden, men kände ungefär halvvägs för första gången i mitt liv att det inte riktigt räckte.
När vi sen skulle utvärderas i slutet av sista dagen blev jag "underkänd".
Jag var helt knäckt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka, trots att det var fullt av okända människor kring mig. Jag var så besviken på mig själv, på utbildningen, på allt. Helt slut i kroppen och psyket och så otroligt chockad över att jag inte klarat det trots min stora ansträngning. Jag var för svag och orkade inte hålla tekniken ordentligt i de svåraste låtarna, och behövde därför träna upp mig, filma dessa låtar, skicka in dem och få dem godkända för att få börja hålla klasser.
Jag ringde min fantastiska pappa och livscoach och grät floder. Han tröstade mig med massa uppmuntrade ord, och sa att det kunde vara nyttigt för mig att inte ha klarat något på första försöket, jag har ju faktiskt haft det ganska lätt i livet och inte behövt kämpa så mycket för att uppnå de saker jag vill.
Väl tillbaks på jobbet bröt jag ihop för tredje gången och skämdes så jävla mycket över att jag inte klarat det, när de hade vågat satsa på att utbilda mig.
Och här kommer den stora anledningen till att jag berättar allt det här.
Om någon hade sagt till mig vid det här läget att ungefär 30 procent blir godkända på första försöket, eller att flera av de instruktörer som var verksamma på vår anläggning och som jag såg upp till inte heller hade klarat det på en gång, hade det känts så mycket lättare.
Det finns tyvärr en elitism i min bransch, där folk inte vågar erkänna sina brister. Det är säkert en effekt av att vi behöver vara en förebild för de som går på passen, men samtidigt blir det konstigt när man som oerfaren instruktör får känslan av att alla andra är så himla mycket bättre och typ är födda med instruktörs-skills och den fysiska kapacitet och kroppskännedom det faktiskt krävs att hålla klass.
Någonstans måste det finnas rum för att vara mänsklig och göra fel i början.
Hur som helst fortsatte jag träna träna träna, skickade in filmen och fick den godkänd. Jag var euforisk.
Det dröjde dock länge innan jag fick börja hålla några egna klasser. I ärlighetens namn skavde det lite i mig, för jag behövde filma licensvideon, och jag uppfattade det dessutom som att jag inte var "värdig" att ha klassen trots att jag ju nu fått ok från Les Mills.
Faktum är att jag tror inte jag höll en enda klass med den koreografi jag gick utbildningen på. Jag teamade en gång, men ingen egen klass. (Det släpps en ny koregrafi var tredje månad.)
När nästa koregrafi kom (i somras) nötte jag på egen hand in den. Så småningom gick vår platschef på mammaledighet, och när Jennifer (älskade Jennifer!) gick in som platschef fick jag äntligen börja köra klassen på riktigt. Hon hjälpte till att boosta mig otroligt mycket i det här, trodde på mig och kastade mig in i det när jag tvivlade på mig själv, så att jag var tvungen att genomföra klassen trots att jag egentligen inte vågade. Dessutom gick jag min grundutbildning i anatomi och fysiologi och styrketränarutbildningen (två första delarna av PT-utbildningen) men mycket goda resultat och positiv feedback, här godkänd på en gång. (Ursäkta skrytet, men ni förstår nog varför.)
Med stort självförtroende skickade jag in min licensfilm. (En film på hela klassen med deltagare där allt måste vara korrekt - koreografi, teknik och coachning.)
Sen kom bakslag nummer två.
Fail.
Min teknik (styrka) var fortfarande inte tillräcklig.
I samband med det här kom en ny koregrafi som jag verkligen hade svårt för.
Det blev för mycket och jag slutade i princip att hålla klasser.
Vid det här laget var jag mer arg än ledsen och tyckte att kraven var för höga.
Nästa koregrafi som kom (CxWorx9) var dock perfekt i mina ögon.
Jag bestämde mig för att "nu jävlar sätter jag det här en gång för alla!" filmade och skickade in, BAM!
Tredje bakslaget.
Tekniken var perfekt den här gången. Fick till och med plus i kanten för den. Men koreografin satt inte.
Jag valde att skratta åt eländet den här gången. Faktum var att de hade rätt, jag hade blivit för ivrig och skickat in lite för snabbt. Jag fortsatte filma varenda klass jag höll. Vid det här laget hade jag tre egna fasta Cx-klasser i veckan och vikade ständigt på andra förutom dessa, så min mobil var konstant fullproppad med filmer på mig själv flängandes med gummiband och viktplattor.
Ingen var bra nog i mina ögon.
Jag hade två chanser kvar att bli godkänd och få licensen, annars skulle jag vara tvungen att gå om hela utbildningen.
Till slut nådde jag deadline. Satt och bläddrade bland mina tusen filmer, och valde ut den som ändå kändes mest ok.
Snabbt svar från Les Mills denna gång.
Fel på uppladdningen.
Hahah!
Jag skickade in en ny film, tittade igenom den typ fem gånger innan och hittade såklart en massa fel, men hade inget annat val än att skicka in ändå.
Under tiden jag väntade på svar för den här filmen var det någon som sa att man inte alls har fem chanser på sig innan man måste gå om utbildningen, utan bara tre!
Vet fortfarande inte om det stämmer, men detta skulle alltså innebära att om jag blev failad igen skulle jag inte få hålla klassen mer
TUR då att jag fick svar idag och ÄNTLIGEN blev fucking godkänd!!
I omdömet står bland annat:
"Du har en bra kontakt med gruppen och det gör dem motiverade.
Du ger bra initial (grundläggande) och follow up (uppföljande) cues och det ger kunderna en säker och effektiv träning.
Du är stark och har en fin hållning genom hela passet. Din uthållighet är bra och du är en förebild för dina deltagare."
Att få höra att jag är stark och har bra hållning betyder extra mycket just eftersom det var styrkan jag tappade på i början. Och min hållning har alltid varit lite av ett komplex, då den innan jag började träna var för jävlig. Framroterade axlar och så kallad "sway back" som fick mig att se ut som en hösäck och verkade väga typ fem kilo mer än jag gjorde.
Uppenbarligen har allt mitt slit, alla timmar framför den där förbannade spegeln i gruppträningssalen med nitiskt slipande på vinklar och linjer, alla långpromenader med låtar som jag egentligen inte tycker är så jättebra i hörlurarna och det eviga räknandet av åttor, gett resultat. Därför kan jag verkligen känna att det min pappa sa var sant; jag har definitivt lärt mig något av allt det här. Nu står jag bättre garderad inför nästa motgång, för såna kommer alltid. Men framförallt känns det sjukt mycket bättre att få den här licensen nu när jag vet hur mycket arbete som ligger bakom. Hade jag bara glidit igenom det här hade jag inte burit den med samma stolthet. Nu vet jag att jag verkligen krigat för den, som den warrior princess jag är. ;)
The ruff love of my life
Jag lovade ju att uppdatera om ruffie-workshopen!
Kanske har jag dröjt så länge för att jag behövde smälta alla intryck lite...
För när jag kom in på Worldclass Nybroplan den där lördagsmorgonen, (sen som alltid) och emottogs med öppna armar från första stund... Så var det som att hitta hem i denna skeva värld av träningshysteri.
Både Usama, Danyal, Veronica och Musse är fantastiskt varma människor med mycket kärlek och en avslappnad och vettig syn på träning.
Danyal mötte mig i repan, och lånade ut ett lås eftersom slarvmaja inte hade med sig eget. Han bjöd på ett stort leende och var inte ett dugg förebrående för att jag kom i sista minuten.
Under helgen gick vi igenom grunduppsättningen av alla ruffie-övningar, körde igenom passet och fick lyssna till alla fina tankar bakom träningsformen.
Ruffie är sprunget ur kampsport, men har anpassats så att även den utan förkunskap ska kunna köra.
Passen är uppbyggda i fem block (första är uppvärmning).
Momenten är par-, kamp- och fysövningar, och just kroppskontakten är en väsentlig del i ruffie.
Vi behöver närhet från andra människor, och det spelar inte så stor roll vilken typ av närhet det är. Att kampa mot någon gör att vi dessutom får utlopp för de aggressioner som finns i oss från barnsben, men som vi tidigt får lära oss att trycka ner.
Jag älskar närhet till andra människor, skulle gärna klänga på mina vänner hela dagarna om de inte hade upplevt mig som smått påträngande i så fall. Jag känner ganska ofta av hur andra människor mår, och när jag märker att någon är låg i sin energi vill jag bara krama, klappa och trösta. När någon är full av kärlek och hög i sin energi vill jag slänga mig runt halsen på den personen och pussas och bara mysa i allt det positiva som den personen utstrålar.
En del människor har dock svårt att förstå att jag inte menar något sexuellt med detta.
Men i ruffie är det varken sexuellt eller konstigt att klänga på varandra. Bara precis så naturligt som det borde vara med kroppskontakt, eftersom vi människor är väldigt sociala varelser.
Dessutom är träningen funktionell, tuff och mångsidig, och tekniken bygger på enkla tumregler, som att hålla en bra bålstabilitet, rak rygg, blicken upp och liknande.
Det gör att instruktionerna kring passet blir avslappnade, enkla och avskalade, till skillnad från många andra pass där man öser ur sig milslånga haranger om hur övningarna ska genomföras.
Som ruffie-instruktör ska man vara ödmjuk, kärleksfull och prestigelös, inte "showa" en massa. Inte pressa folk på ett nedlåtande sätt, utan peppa dem genom uppmuntran och positiv feedback.
För mig kommer allt det här naturligt, vilket jag också fick höra flera gånger under helgen. Jag vågar tro att utbildarna gillade mig lika mycket som jag gillade dem. Jag brukar alltid säga att man blir bra på det man tycker om.
Ett centralt begrepp inom ruffie (liksom i annan kampsport) är det japanska uttrycket OSU. Det står för Respekt, Uppskattning och Tålamod, och är för mig förenligt med det mesta i livet. Ett ord jag kommer bära med mig i hjärtat framöver.
Jag bondade också med en av de andra deltagarna på workshopen, så vi sågs förra veckan och filmade licensvideon tillsammans. Det var riktigt kul, och Jörgen som han heter är fotograf och kommer säkert klippa ihop en riktigt grym film.
Skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag lär definitivt återkomma till ämnet längre fram, så to be continued! :)
Kärlek och ruffiekramar, lova att ni kommer och provar mina pass sen!
Fett glad tjej!
Boxning, ben, ruffie, ridning...
Publicerat 2013-01-27 23:08:00 i
Allmänt
Jag har haft två riktigt grymma träningsdagar denna vecka!
Det ena var i torsdags, min B-dag. Då körde jag boxning och ben med David, och det var första gången på lääänge som jag köttade ben i gymmet.
Eller köttade och köttade, tog det lugnt och jobbade tekniskt efter Rosemaries uppfodran, men körde massa böj och utfall, och det var alldeles alldeles underbart att vara tillbaks i squat racken igen. Som att komma hem till sin egna säng efter att ha varit bortrest en tid, haha!
Boxningen var precis lika rolig som förra veckan, så jag tjatade lite på David om att börja köra två gånger i veckan i stället. Jag har lång väg kvar med tekniken, jobbade mycket med krokarna och avståndet.
En ännu bättre dag var min R-dag i lördags. Då körde jag äntligen mitt första ruffie-pass, vilket jag har trånat efter i typ ett år. Sen jag först hörde om ruffie training har jag vetat att detta är något för mig, och jag kunde inte haft mer rätt.
Alla de komponenter som enligt mig bör finnas i ett bra träningspplägg var där!
Fantastiskt effektiv träning, massa kroppskontakt, funktionellt, helknäpp musik, korta intervaller och inte en massa tjafs och överdriven hurtighet i själva upplägget.
Jag har i mitt arbete för Svenska Boxningsförbundet och genom pojkvänner som kört kampsport fått uppfattningen om att kampsportsvärlden genomsyras av en väldigt schysst stämning. Righteous och rak, liksom. Och den stämningen fanns verkligen i ruffie-passet!
All fysisk kontakt och peppen i att jobba med parövningar gjorde att jag svävade runt i världens lyckorus efteråt.
Jag är minst sagt frälst, och ska definitivt utbilda mig till instruktör.
Fram tills workshopen är i början av februari ska jag försöka få chansen att plocka fler pass, och även köra om passet från i går på egen hand. Kan inte vänta!!
Efter ruffien åkte jag och min instruktörskollega Mirva ut till hennes vackra häst Cosmus.
Jag var sjukt taggad inför ridningen också. Och det var verkligen superkul att få sitta på hästryggen igen efter alla dessa år.
Men ärligt talat blev jag lite besviken på mig själv, för jag var mycket mycket mer ringrostig än jag trott. Det kändes rentav läskigt att galoppera i början, och jag hade svårt att känna in hästen.
Jag tror det framförallt berodde på att det helt enkelt var så länge sen. Men också att det är rätt stor skillnad på en enormt stor och meriterad hopphäst, och trötta ridskoleponnys.
Efter ett tag kom jag dock in lite i mitt gamla flow, men tyvärr började Cosmus bli trött av att springa i djupsnö så vi fick runda av där.
När jag skrittade ner honom strömmade dagens andra lyckorus genom kroppen. Det var av en mer stillsam karaktär än det första, och jag insåg att en ridtur i skogen är ett riktigt bra sätt att njuta av nuet på. Som meditation...
Jag hoppas få chans att rida fler gånger framöver. Skulle verkligen vilja få tillbaks mina gamla skills och bygga på dem. Sen älskar jag ju all kontakt med djur, och framförallt i kombination med träning!
På lördagskvällen var jag på en rolig och galen hemmafest, så söndagen har spenderats på en ganska stillsam frekvens. Har firat min systers födelsedag, och,som alltid hemma hos mamma, ätit sjukt mycket. Dessutom har jag pussat massor på min brorson Alfred. Jag hittar inte ord som kan beskriva den kärlek jag kände för honom idag. Vi bondade mer idag än vi någonsin gjort tidigare. Jag höll honom och han var lite ängslig och gnällig, så jag gick undan från alla människor och sjöng Marley-låtar med min (som den av någon anledning blir nu och då) hesa stämma, och då kände jag hur lugnet la sig i hela hans lilla kropp. Han tystnade och la sitt minihuvud mot mitt hjärta, och vi nästan smälte ihop till ett och jag kunde bara inte sluta snufsa på hans sammetslena hjässa. Finns det någon mer fantastisk doft än bebisdoft?
Den här helgen kommer jag att spara på en alldeles speciell plats i mitt hjärtas minnesarkiv. Jag är så tacksam över den, och den har byggt förväntningar och ideer inför kommande veckor.
Nu sitter jag och planerar det sista inför morgondagens PT. Självklart får min kund prova på lite ruffie-övningar! ;) Jag ska också vikariera på Senior-cirkeln förutom mina egna två pass och har en riktigt lång dag, så nu ska jag jobba på för det är verkligen dags att sova.
All kärlek!
Morning glory
Publicerat 2013-01-24 08:20:00 i
Allmänt
Jag vet att jag ofta tjatar om morgnar och frukost, men det är verkligen något med morgnar!
När jag var yngre hatade jag dem verkligen, men jag har lärt mig att om man bara kommer upp så får man ta del av den absolut bästa stunden på dagen.
Världen är som vackrast, maten är som godast och hela dagen ligger framför en. Man är full av förväntningar, idéer och förhoppningsvis energi, och har makten att sätta nivån för de kommande timmarna genom att ställa in sig i rätt mode.
Jag gör det bäst genom en riktigt bra frulle.
Drar på min morgon-playlist, tänder ljus och ser till att alltid ha med något "treat" i varje frukost, typ smoothie, egenbakat bröd eller frukt.
Ofta misslyckas jag dock med att bara äta frukost och inte göra tusen andra saker samtidigt. Idag blev det till exempel att planera kvällens Cirkel och blogga. ;) Men det är bättre än de dagar då jag äter stående/gående, samtidigt som jag klär på mig och lagar lunchlåda, haha! Alla morgnar är inte stillsamma och stressfria om man säger så.
Idag har jag massa spännande saker att göra! Först möte med idrottsläraren i Tätorpsskolan för att planera en friluftsdag som ska hållas hos oss på Flex. Jen brukar vara ansvarig, men i år reser hon till Zanzibar, så "lillasyster" får ta över projektet. Känns sjukt spännande och kul! Jag har längtat efter nya utmaningar, så det är perfekt!
Sen kör jag det numera stående boxpasset med David, vilket jag är galet taggad till. Funderar på att slänga in lite ben eller ryggträning efter det också, får se hur kroppen känns.
Jobbar eftermiddag/kväll, ny PT-kund, Cirkelträningen och en svår instruktion att planera. Sen blir det skrivbordstjänst för första gången på länge, vilket faktiskt känns rätt skönt efter allt flängande mellan klasser och PT-kunder på sistone.
Ha en riktigt fin dag! Uppskatta den, för den kommer antingen att kännas som en gåva eller en lärdom, och i morgon kanske det blir tvärtom! (Dagens pretto-citat by me)
Puss!
The small things that makes you smile
Publicerat 2013-01-09 09:48:00 i
Allmänt
Min morgon har hittills varit ganska värdelös. Vaknade utan lust till nåt. Ont i hela kroppen och hes från att ha hållt Cx och Cirkelträning utan headset igår. Ville inte ens äta frukost så svepte en proteinshake och gick ut med Aia som var helt överjävlig denna morgon. Funderade tre gånger på att ringa och avboka hälsotesterna jag skulle på eftersom jag är så paj. Men bestämde mig för att ändå åka in. Om inte annat får jag veta hur jag ligger i puls, om jag nu är övertränad lär den ju ha höjts.
Bussen kommer sent. När den väl kommer sitter såklart en gammal gammal fling på den. Orkar verkligen inte sitta och kallprata med honom om "vad gör du nu för tiden", känns sjukt onödigt!
Men jag lyckas gömma mig i luvan och väl i Gullmarsplan bestämmer jag mig för att unna mig en finkaffe, trots att jag egentligen inte har råd.
Och det är här det vänder!
För inne på Espressohouse är stämningen nämligen på topp.
Det är framförallt en kille som taggar igång de andra genom att dansa runt och sjunga med till "Express yourself". Alla ler stort mot mig, och jag tänker att alla fyra omöjligt kan ha haft en perfekt morgon, men att de just här, just nu bara lever och leker och ger sina trötta morgongäster lite positiv energi.
Min latte smakar ljuvligt, och någon har ritat en sol på locket. I Metro är mitt horoskop för en gångs skull positivt, och tunnelbanan tajmar perfekt i Slussen. Jag drar på "Express yourself" i hörlurarna, känner hur värmen sprider sig i kroppen och hur jag klär på mig mitt sedvanliga jättesmajl igen.
Tack! Ni gjorde verkligen min dag. Nu kör vi!! Hälsotesterna får gå som de går, förra gången var de rätt hyfsade, så det blir kul att se skillnaden hur som helst. Publicerar resultaten här så fort jag får sammanställningen.
Ha en fantastisk dag alla fina!! Smile at the world and the world will smile at you. :)
Puss från ollonhuvudet!
När kroppen säger stopp
Publicerat 2013-01-05 21:53:00 i
Allmänt
Nytt år!
Jag borde kanske skriva ett cheery inlägg om nystart, motivation och hård träning.
Men det kommer jag inte att göra.
För de senaste två veckorna har jag nämligen varit mer inaktiv än på riktigt länge.
Min kropp har gått sönder och skriker nu till mig att skärpa mig.
Under en längre period har jag fått små varningssignaler som jag envist ignorerat. Bara fortsatt, ökat träningsdosen, tummat på sömnen (och inte kunnat sova när jag försökt), festat hårt och ätit endera för lite eller för mycket.
Tillslut tog det stopp.
På julafton kom jag inte upp ur sängen. Jag hade ont i varenda led och mådde fruktansvärt illa.
Jag var sängliggande i ett par dagar, innan jag bestämde mig för att vara frisk.
Jag tänkte: "Det här är bara psykiskt, nu får jag fan skärpa mig!" och stack iväg till gymmet.
Det var nog det sämsta benpass jag någonsin genomfört. Jag fick kväljningar och svettades som en gris trots att vi varken körde tungt eller pulshöjande, och mitt i böjen började det flimra framför ögonen.
Min nyfunna (yeey!) träningspartner Hanna frågade ett par gånger om vi inte skulle lägga ner, men jag ville verkligen köra på och tvingade mig själv genom ett konstigt och halvhjärtat pass.
Dagen efter hade jag förvånansvärt nog en fruktansvärd träningsvärk.
Efter att jag någon dag senare var hos min sjukgymnast fick jag sjukt ont i bröstet, på samma ställe som jag fick en skada för typ ett år sen.
Droppen (för andra gången) var när jag höll klass.
Jag stod där i plankan med prickar framför ögonen samtidigt som jag panikslaget tänkte: "Svimma inte, Matilda! Du får inte svimma mitt under en klass!" Efter passet bara svartnade det, och det kändes verkligen som om golvet försvann under mig.
Sen dess har jag vilat. Och varit fullständigt slut fysiskt. En kollega berättade om när hon var övertränad, och när hon sa "Jag kunde inte ens gå i trappor" hajade jag till. Det är precis så det har varit för mig.
Jag har tvingat mig igenom gympass, men sen inte orkat gå ut med Aiakos, och på riktigt tagit hissen en våning.
Hur jävla dum får man vara?
Jag pratar dagligen med kunder om hur viktigt det är att lyssna på kroppen, äta ordentligt och vila.
Men jag lever inte som jag lär!
Jag har tänkt att jag är ung och frisk. Att om jag bara intalar mig själv psykiskt kan jag klara vad som helst.
Och under 2012 har jag utvecklats enormt i min träning. Det har nog fått mig att tro att jag är gjort av betong.
Men nu har jag beviset. Jag är fortfarande en vanlig människa av kött och blod. Kanske en krigarprinsessa i psyket, men alldeles mänsklig i kroppen.
Och jag är tacksam för att min alldeles mänskliga kropp sa stopp innan det var alldeles för sent.
Därför blir mitt fokus i detta årets första inlägg på sätt och vis nystart, men inte i januaris vanliga bemärkelse.
Mitt nyårslöfte till mig själv är att på riktigt lyssna på kroppen.
Och jag tror att vi är fler som verkligen behöver göra det.
Alla sociala medier är fullsmockade med updates om träning, motivations-bilder, nyttig kost, hysteriska tillrop om hur mycket alla tränar. Vi bombas (och bombar) med all möjligg visdom, Attgeuppärinteettalternativ Detduäteriensamhetärvaddubäroffentligt Howbaddoyouwantit Hållkäftenochlyft AbsaremadeinthekitchenPostapicofyoursI´llshowyoumineBeastmode...
Eller bara andas?
Kanske är det lite så att vi projicerar all den stress vi bär i egenskap av moderna storstadsmänniskor, på träningen? Kanske har träningen gått från att vara en mental fristad som ger oss lite quality time med oss själva, till att bli något slags hetsigt störtlopp i kategorin "Vem är duktigast"?
I grunden är det ju bra. Men jag tror att det också är viktigt att ibland fråga sig varför man gör det. Vad händer om man inte tränar en vecka? Går världen under? Blir du smällfet och svag?
Det är nog nyttigt att klara av att vila ordentligt också.
Till och med om man älskar träning så mycket att man jobbar med det.
Jag har vilat nu och är på väg tillbaks. Som tur är har jag också folk omkring mig som säger till mig på skarpen när jag vevar igång Attgeuppärinteettalternativblablabla för snabbt. Ibland behöver man ge upp.
För att kunna sätta sig på hästen igen. Och börja trava innan man galopperar.
En liten reflektion
See, sometimes, life´s only about putting up goals big enough to scare the shit out of you.
Just to conquer them. Cause you can do it, as long as you´re committed.
Your life is a creation of your own mind.
Face your fears and grow your thoughts big enough to scare those fears away.
And when you do, you´ll feel like flying!
Min krigarsyster
När jag kom in i träningsbranschen hade jag en ganska blåögd syn på den.
Jag var (är) absolut inte blåst, jag kom ju precis från högskolestudier och var fullt införstådd med saker som diskursanalys och tryckfrihetsförordningar. Men även om det i korridorerna på Södertörns högskola ekar många svar på stora frågor, finns där inte svaren på hur man utför en tekniskt korrekt frivändning eller förvärvar en Les Mills-licens. Sånt visste jag inte ens vad det innebar.
Än mindre kunde jag ana hur mycket fula fiskar det simmar i gymvärlden. (Egentligen föga förvånande, eftersom det finns fula fiskar i alla världar, men de verkar fanimej vara överrepresenterade här!)
Snabbt blev jag kastad från den ena verkligheten in i den andra. Jag tycker att jag acklimatiserade mig ganska bra, men kulturkrock är nog ändå en ganska passande beskrivning.
Tillsammans med alla nya intryck och allt nytt jag skulle lära mig blev jag dessutom smärtsamt medveten om att folk man trott sig kunna lita på inte alls var vad de utgav sig för.
Jag vet inte riktigt hur jag hade fixat att komma in så bra i den här kontexten, om det inte vore för en vildvuxen lejoninna med ena foten i gruppträningssalen, andra i sin charmigt röriga bil och på något märkligt sätt en både tredje, fjärde och femte fot strategiskt utplacerade på både det ena och det andra stället.
Min Jennifer, som jag först trodde var lite av en isdrottning, svår att komma in på livet. Härdad och stark, och på så sätt fascinerande, men också skrämmande för att hon verkade så olik mig som alltid bär känslorna på utsidan...
Men samtidigt anade jag redan från början att hon hade mycket mer bakom den solida fasaden än hon visade.
Och nu, nio månader senare, har hon har inte bara blivit en vän för livet. Hon är en inspirationskälla, en stöttepelare, en mentor... Och ibland är jag nog hennes.
Jag är själv storasyster men har aldrig reflekterat särskilt mycket över rollen.
Men utan att veta om det behövde jag en själv, och jag kunde inte varit mer lyckligt lottad som fick henne såhär vid 26 års ålder!
Jen, ännu en gång. Tack för att du finns! Vår resa har bara börjat och tillsammans kommer vi ta över världen. Ett utfallssteg i taget. ;)
"Har du bott på gymmet den senaste tiden?"
Den frasen används ju ibland när folk blivit vältränade snabbt. Ni har säkert hört den.
I mitt fall kan man nästan säga att det stämmer.
Jag är på gymmet 8 timmar varje dag, och de flesta dagar i veckan ungefär 2 timmar utöver det. Det innebär att jag är bra mycket mer där än hemma, åtminstone på min vakna tid. Och hemma är fem minuter ifrån gymmet.
Ibland känns det jävligt tungt, det ska erkännas!
Att sudda ut gränserna mellan vad som är arbete och fritid kan nog vara ganska ohälsosamt. Jag har en stor del av mitt sociala liv där, vilket gör att jag alltför sällan träffar vänner utanför träningsvärlden.
När folk dessutom hör av sig till mig privat via facebook eller liknande för att fråga om priser, eller ännu värre, säga upp medlemskapet, kan jag nästan känna att jag slutat vara Matilda och bara är Flex-Matilda.
Ibland undrar jag om det är värt det...
Men så kommer dagar som i torsdags.
Jag hade haft en riktigt dålig vecka. Varit ur fas med mig själv och inte minst med träningen.
Allt kändes sådär tröstlöst och jag tänkte verkligen att "nu finns det ingenting som kan göra mig glad." Men jag bestämde mig ändå av någon outgrundlig anledning för att ta ett sent träningspass och anlände till Flex runt 20.30.
Och när jag kom in på klubben möttes jag av alla mina grabbar! De var i sitt esse allihop och stojade, skrek och lyfte skrot, och när jag kom började de genast flamsa med mig.
Det är M, som alltid har ett stort leende på läpparna och vars ögon glittrar okynnigt när han drar sina galet roliga skämt. Som sprudlar av liv och är en stor inspirationskälla bara genom att vara sig själv. Han drar ner linnet så långt att de svarta fjunen på bröstet syns och frågar:
- Visar jag för mycket?!
På löpbandet står B, som alltid driver med allt och alla, främst sig själv. Allt som kommer ur hans mun är i princip hittepå. Men han försöker inte lura någon, han är bara en jävla flamspelle! B smörjer ibland in sig med morotsjuice för att få bättre solbränna, men det resulterar mest i att han går runt och kladdar ner alla maskiner. Idag är han dock morotsfri men har desto mer problem med magen.
- Jag måste prutta! Säger han ungefär samtidigt som han gör det och berättar om den där gången när han skrämde bort alla på hela raden av löpband med sina gaser.
Och hans vapendragare V, som har stora biceps men världens sötaste babyface, hakar förstås på.
- Du äter för mycket protein, det är det mannen!
De här två grabbarna är ett riktigt radarpar. Men V är lite lugnare. Han gillar att prata och har en känslig sida som han förmodligen skulle hata att jag skrev om här, men som gör honom till en av mina stora favoriter bland Skarpnäcks-kidsen.
Sen finns förstås S. Hans ögon är som flytande guld och han är oerhört hängiven sin träning. Tar inte lika stor plats som de andra utan sitter lågmäld i sitt hörn tillsammans med hantlarna. Men pratar man med honom blir man snart varse om att han är otroligt snäll och omtänksam.
Och så C, som jag har kommit väldigt nära på kort tid. Som är en av de största grabbarna men också den mest ödmjuka. Han jobbar i Bagarmossens kyrka och är nog som en mentor för de yngre killarna. Han kan vara väldigt eftertänksam och klok, men också (precis som de andra) en riktigt knäppskalle. Han och jag lyckas alltid skruva upp varandra när vi skojar, och tillslut är det nog ingen annan än vi själva som roas av vår humor.
Inspirerad (och glatt ackompanjerad) av grabbarna kör jag ett disco-pass och fokuserar på bröst/axlar/triceps. Det går riktigt bra, även om konditionsmomenten i min cirkel blir lite halvdana på grund av allt skrattande. Styrkedelen går däremot bättre. Jag tar alltid i lite extra när jag har killar omkring mig.
Jag antar att det är mitt bekräftelsebehov som gör sig påmint, och bekräftelsen låter aldrig vänta på sig heller eftersom det fortfarande är ganska få tjejer som kör på med styrkan.
Efter passet går jag och C en promenad med Aia.
Skarpnäck är spegelblankt av regnet. Gatorna tomma och dunkla. Vi diskuterar livet, religion och andra djupa ämnen samtidigt som vi också skojar om att det är tur att jag har C och Aia, så att dom kan agera livvakter.
Det ligger något i det skämtet...
Jag känner mig trygg här. Det är min hood nu. Nästan varje gång jag går utanför dörren träffar jag på någon från gymmet, och ibland, när man vill vara privat, är det jobbigt. Men det gör också att jag faktiskt kan gå hem på kvällarna utan att vara rädd.
Och det är inte alla som har två hem där de är lika välkomna, eller hur?
A run down memory lane
Regnvattnet skvätter kring mina smutsgrå joggingskor. Aiakos flåsar bredvid mig med pälsen våt av dugg. Jag känner hur trycket i lårmusklerna ökar i takt med att min andning djupnar, och jag ökar rytmen i mina steg.
Vi passerar min barndoms gata ungefär samtidigt som buss 181, och mitt hjärta fylls av den välbekanta trygghet som denna del av Sköndal för alltid kommer att symbolisera. Jag ler vid tanken på min mammas doft och katternas päls under mina fingertoppar. Kan nästan känna smaken av nybakat bröd i munnen.
Vid tunneln mellan Sköndal och Skönstaholm minns jag mitt livs första, tafatta dejt. Hur hans gyllenbruna hand sökte min eftersom blicken inte vågade. Hur sommaren var på ingång och jag inte kunde sluta undra hur det skulle kännas att kyssa de där fylliga läpparna.
Jag ryser lite när jag också minns grävlingen som jag och min bästis stötte på här en gång. Snart passerar jag ingången till hennes barndomshem. Undrar hur hennes gamla källarrum ser ut nuförtiden? Fragment av det finns fortfarande kvar i en omsorgsfullt inredd tvåa i Årsta. Minnena finns kvar i våra hjärtan. Vi ses alldeles för sällan nu för tiden...
Jag tar ett extra djupt andetag när jag lyfter blicken och inser att jag börjar närma mig den plats i Farsta som skulle blivit min tillflyktsort, men som i stället blev en känslomässig kyrkogård för ett långdraget uppbrott.
Fyra år är lång tid. Vi trodde att allt skulle bli så bra. Som om alla våra issues bara skulle försvinna med öppen planlösning, badkar och sju kvadratmeter balkong...
Ibland undrar jag vad du gör nu. Hur våra liv blivit om vi fortsatt trots allt. Ibland saknar vi dig, jag och Aia. Men oftast är jag glad över beslutet vi tillslut fattade.
Jag vänder in mot Hökarängen och skrattar för mig själv över alla tokigheter vi hittade på i kvarteren kring Lingvägen. Vad coola vi var när vi spottade på marken, smygtittade på porr och färgade håret i galna kulörer! Vi visste så lite om livet!
Nu har en av oss barn, en är plastpappa. En inreder sin uteplats för fullt. En annan förhandlar med facket. Vi har ansvar och förpliktelser. Vi är lite tröttare, lite mer ärrade, mycket klokare... Vi blev vuxna vi också tillslut. Någorlunda i alla fall.
Regndropparna väter mitt hår, och jag rättar till tofsen samtidigt som vi väjer in mot Nynäsvägen.
Vid Skogskyrkogården blandas minnena från pappas gata med ruset som uppstår när jag hör Nike-appen säga att jag snart nått personbästa.
Finaste pappa, som alltid har coachat mig genom livet. Jag vet att han är stolt över att hans dotter springer en mil utan större ansträngning, även fast han inte trodde det för nio år sen när han hittade cigaretter och spritpennor i min väska.
Nu har jag lagt åtta kilometer bakom mig på 42 minuter, och det är dags att släppa sentimentaliteten och fokusera, för jag har aldrig klarat 10 under en timme.
Jag svänger in mot Norra Sköndal igen och passerar Daisys, McDonalds och Ta inn. Minns när de byggde det. Vem öppnar hotell i Sköndal?!
Upp mot radhusen vid Sandåkra innan jag är tillbaks i Skarpnäck.
Jag plockar milen på 52.12, sätter på min powerlåt ("How many licks" med Lil´ Kim - för jag har även färskare minnen på lager) och kramar Aiakos så länge att han blir otålig.
När jag pustar ut funderar jag lite kvasidjupt över livet och undrar vilka minnen som väntar i framtiden. Vilka erfarenheter ligger redo att bli mina för att sedan hamna i arkiven om ytterligare några år, för att sedan plockas fram vid något annat personbästa? Och hur ser det personbästat ut? Är det en examen? En förlossning? (Oh my god... Inte än va?) Ett värre uppbrott än det förra eller en större kärlek? En lärdom för livet, eller kanske bara en mil till..?
Update
Jag märker att jag varit lite dålig på att skriva de senaste dagarna.
Kan bero på låg aktivitetsnivå överlag...
Skadan visade sig vara en spricka i revbenet, så just nu är vila och smärtstillande mina bästa vänner. Det är tungt för psyket att inte få träna, och det gör mig väldigt ledsen att ha ont eftersom jag är van att ständigt vara aktiv. Försöker powerwalka när smärtan dalar lite, men det går liksom inte att få upp ett riktigt flås eftersom det gör ont att djupandas.
Det här får mig att undra hur i hela fridens namn jag kunde ha ett såpass stillasittande liv som jag ändå hade innan jag blev träningsfrälst.
Jag känner ju skillnaden i kroppen nu jämfört med då. Eller, rättare sagt, jag känner kroppen! Det är en fantastisk grej att kunna veta vad man behöver när man behöver det, för hur enkelt det än må låta tror jag att vi alldeles för ofta går runt och "tillfredsställer" kroppen på fel sätt. Äter fast vi behöver aktivera oss, äter godis fast vi egentligen har brist på energi, sover alldeles för lite och sen tvingar oss att hålla igång för att hålla oss vakna... Tokigt.
Jag hoppas hur som helst att jag snart blir bättre, för Cx-träningen väntar och jag är sjukt taggad! I mitt huvud har jag redan klarat av utbildningen med bravur. Det gäller att lita till tankens kraft. Mitt favoritcitat handlar om just det:
"Vad vi är idag kommer av våra tankar igår, och våra tankar idag bygger vårt liv i morgon: Vårt liv skapas i vårt eget sinne"
-Siddharta Gautama (Buddha)
Sant, visst?
Nu ska jag plocka ut lite välbehövlig sömn.
Natti, puss.
Matilda the warrior princess
Idag har jag namnsdag!
Och vet ni vad mitt namn betyder?
Strid och styrka.Passar en krigarprinsessa, visst?! ;)
Jag älskar min kropp!
Jag älskar min kropp för att den är ung och stark och frisk.
Jag älskar den för att den bär mig varje dag genom mitt hektiska liv.
För att den klarar av lekar med min galna hund.
För att den kan kramas med andra kroppar.
För att den attraherar andra människor även om jag inte själv tycker att den är perfekt.
Jag älskar min kropp som den är, även om jag ibland är alldeles för kritisk och hård mot den för att jag glömmer hur mycket den gör för mig.
Taking care of myself
...För den bästa omtanken är ändå den man ger sig själv.
Just nu sitter jag med ansiktsmask, hårinpackning och nagellack i högsta hugg. Har även hunnit med en joggingrunda, cirkelträning, solarium, massa god mat och bindvävsmassage idag. Whoa, det var mycket!
Bindvävsmassagen var brutal i ordets alla bemärkelser. Skönt-ont-kittligt på samma gång.
Men det gav grym effekt!
Tom sa att han aldrig sett en kropp återhämta sig genom massagen så snabbt som min! (Han har hållt på i nio år.) Sjukt häftigt!
Efteråt kände jag mig varm och mjuk i hela kroppen, och liksom inuti själen. Jag var även törstig och kissenödig på samma gång, haha! Vi blev kvar och hade ett bra samtal också. Tom är bland annat PT, kampsportare, yogi, livscoach och lika andlig och lika mycket sökare som jag. Tycker verkligen om honom otroligt mycket.
Aiakos slumrar redan bredvid mig i soffan, och jag har lite sömn att ta igen från igår, så jag ska tvätta bort ansiktsmasken och lägga mig i nytvättade lakan. Vi ses i morgon! Och ni vet väl vilken dag det är då..? ;)
