A run down memory lane
Regnvattnet skvätter kring mina smutsgrå joggingskor. Aiakos flåsar bredvid mig med pälsen våt av dugg. Jag känner hur trycket i lårmusklerna ökar i takt med att min andning djupnar, och jag ökar rytmen i mina steg.
Vi passerar min barndoms gata ungefär samtidigt som buss 181, och mitt hjärta fylls av den välbekanta trygghet som denna del av Sköndal för alltid kommer att symbolisera. Jag ler vid tanken på min mammas doft och katternas päls under mina fingertoppar. Kan nästan känna smaken av nybakat bröd i munnen.
Vid tunneln mellan Sköndal och Skönstaholm minns jag mitt livs första, tafatta dejt. Hur hans gyllenbruna hand sökte min eftersom blicken inte vågade. Hur sommaren var på ingång och jag inte kunde sluta undra hur det skulle kännas att kyssa de där fylliga läpparna.
Jag ryser lite när jag också minns grävlingen som jag och min bästis stötte på här en gång. Snart passerar jag ingången till hennes barndomshem. Undrar hur hennes gamla källarrum ser ut nuförtiden? Fragment av det finns fortfarande kvar i en omsorgsfullt inredd tvåa i Årsta. Minnena finns kvar i våra hjärtan. Vi ses alldeles för sällan nu för tiden...
Jag tar ett extra djupt andetag när jag lyfter blicken och inser att jag börjar närma mig den plats i Farsta som skulle blivit min tillflyktsort, men som i stället blev en känslomässig kyrkogård för ett långdraget uppbrott.
Fyra år är lång tid. Vi trodde att allt skulle bli så bra. Som om alla våra issues bara skulle försvinna med öppen planlösning, badkar och sju kvadratmeter balkong...
Ibland undrar jag vad du gör nu. Hur våra liv blivit om vi fortsatt trots allt. Ibland saknar vi dig, jag och Aia. Men oftast är jag glad över beslutet vi tillslut fattade.
Jag vänder in mot Hökarängen och skrattar för mig själv över alla tokigheter vi hittade på i kvarteren kring Lingvägen. Vad coola vi var när vi spottade på marken, smygtittade på porr och färgade håret i galna kulörer! Vi visste så lite om livet!
Nu har en av oss barn, en är plastpappa. En inreder sin uteplats för fullt. En annan förhandlar med facket. Vi har ansvar och förpliktelser. Vi är lite tröttare, lite mer ärrade, mycket klokare... Vi blev vuxna vi också tillslut. Någorlunda i alla fall.
Regndropparna väter mitt hår, och jag rättar till tofsen samtidigt som vi väjer in mot Nynäsvägen.
Vid Skogskyrkogården blandas minnena från pappas gata med ruset som uppstår när jag hör Nike-appen säga att jag snart nått personbästa.
Finaste pappa, som alltid har coachat mig genom livet. Jag vet att han är stolt över att hans dotter springer en mil utan större ansträngning, även fast han inte trodde det för nio år sen när han hittade cigaretter och spritpennor i min väska.
Nu har jag lagt åtta kilometer bakom mig på 42 minuter, och det är dags att släppa sentimentaliteten och fokusera, för jag har aldrig klarat 10 under en timme.
Jag svänger in mot Norra Sköndal igen och passerar Daisys, McDonalds och Ta inn. Minns när de byggde det. Vem öppnar hotell i Sköndal?!
Upp mot radhusen vid Sandåkra innan jag är tillbaks i Skarpnäck.
Upp mot radhusen vid Sandåkra innan jag är tillbaks i Skarpnäck.
Jag plockar milen på 52.12, sätter på min powerlåt ("How many licks" med Lil´ Kim - för jag har även färskare minnen på lager) och kramar Aiakos så länge att han blir otålig.
När jag pustar ut funderar jag lite kvasidjupt över livet och undrar vilka minnen som väntar i framtiden. Vilka erfarenheter ligger redo att bli mina för att sedan hamna i arkiven om ytterligare några år, för att sedan plockas fram vid något annat personbästa? Och hur ser det personbästat ut? Är det en examen? En förlossning? (Oh my god... Inte än va?) Ett värre uppbrott än det förra eller en större kärlek? En lärdom för livet, eller kanske bara en mil till..?
