Som en gammal vän...
Ikväll blev tankarna alldeles för kompakta i mitt huvud.
Jag försöker som ni säkert märkt att alltid ha en positiv sinnesstämning! Tankens kraft är inte att underskatta, jag tror på att vi skapar vår egen verklighet.
Om man tror på att bra grejer händer så gör de också det.
Men ibland är det svårt att inte börja formulera negationer. Därför försöker jag hitta olika sätt att tackla dessa, att inte fly, men hantera utan att fastna alltför länge i destruktivitet.
Ikväll blev min kris-rit en joggingrunda.
Och det kunde inte varit bättre för mig!
Att andas djupt och låta kroppen ägna dig åt metodiska rörelser i takt med att solen gick ner vid Flatensjöns strandkant. Se den bedövande vackra naturen i sin försommarglans. De smeksamma krusningarna på det annars så spegelblanka vattnet, i vilket lövträdens ljusgröna och livstörstande kronor kastade sina spegelbilder...
Som ett jäkla balsam för min lite sargade själ.
Jag blev stolt över mig själv också som orkade hela milen trots att jag sprungit så lite i år.
Lite mer förnuftig och klar i sinnet går jag och lägger mig. Och visualiserar en riktigt bra morgondag! ;)
Tack, Flaten! Tack, starka kropp som tar mig hela vägen runt. Och tack Aiakos, min trogna följeslagare och högt älskade plågoande på dessa löprundor.
