När kroppen säger stopp
Nytt år!
Jag borde kanske skriva ett cheery inlägg om nystart, motivation och hård träning.
Men det kommer jag inte att göra.
För de senaste två veckorna har jag nämligen varit mer inaktiv än på riktigt länge.
Min kropp har gått sönder och skriker nu till mig att skärpa mig.
Under en längre period har jag fått små varningssignaler som jag envist ignorerat. Bara fortsatt, ökat träningsdosen, tummat på sömnen (och inte kunnat sova när jag försökt), festat hårt och ätit endera för lite eller för mycket.
Tillslut tog det stopp.
På julafton kom jag inte upp ur sängen. Jag hade ont i varenda led och mådde fruktansvärt illa.
Jag var sängliggande i ett par dagar, innan jag bestämde mig för att vara frisk.
Jag tänkte: "Det här är bara psykiskt, nu får jag fan skärpa mig!" och stack iväg till gymmet.
Det var nog det sämsta benpass jag någonsin genomfört. Jag fick kväljningar och svettades som en gris trots att vi varken körde tungt eller pulshöjande, och mitt i böjen började det flimra framför ögonen.
Min nyfunna (yeey!) träningspartner Hanna frågade ett par gånger om vi inte skulle lägga ner, men jag ville verkligen köra på och tvingade mig själv genom ett konstigt och halvhjärtat pass.
Dagen efter hade jag förvånansvärt nog en fruktansvärd träningsvärk.
Efter att jag någon dag senare var hos min sjukgymnast fick jag sjukt ont i bröstet, på samma ställe som jag fick en skada för typ ett år sen.
Droppen (för andra gången) var när jag höll klass.
Jag stod där i plankan med prickar framför ögonen samtidigt som jag panikslaget tänkte: "Svimma inte, Matilda! Du får inte svimma mitt under en klass!" Efter passet bara svartnade det, och det kändes verkligen som om golvet försvann under mig.
Sen dess har jag vilat. Och varit fullständigt slut fysiskt. En kollega berättade om när hon var övertränad, och när hon sa "Jag kunde inte ens gå i trappor" hajade jag till. Det är precis så det har varit för mig.
Jag har tvingat mig igenom gympass, men sen inte orkat gå ut med Aiakos, och på riktigt tagit hissen en våning.
Hur jävla dum får man vara?
Jag pratar dagligen med kunder om hur viktigt det är att lyssna på kroppen, äta ordentligt och vila.
Men jag lever inte som jag lär!
Jag har tänkt att jag är ung och frisk. Att om jag bara intalar mig själv psykiskt kan jag klara vad som helst.
Och under 2012 har jag utvecklats enormt i min träning. Det har nog fått mig att tro att jag är gjort av betong.
Men nu har jag beviset. Jag är fortfarande en vanlig människa av kött och blod. Kanske en krigarprinsessa i psyket, men alldeles mänsklig i kroppen.
Och jag är tacksam för att min alldeles mänskliga kropp sa stopp innan det var alldeles för sent.
Därför blir mitt fokus i detta årets första inlägg på sätt och vis nystart, men inte i januaris vanliga bemärkelse.
Mitt nyårslöfte till mig själv är att på riktigt lyssna på kroppen.
Och jag tror att vi är fler som verkligen behöver göra det.
Alla sociala medier är fullsmockade med updates om träning, motivations-bilder, nyttig kost, hysteriska tillrop om hur mycket alla tränar. Vi bombas (och bombar) med all möjligg visdom, Attgeuppärinteettalternativ Detduäteriensamhetärvaddubäroffentligt Howbaddoyouwantit Hållkäftenochlyft AbsaremadeinthekitchenPostapicofyoursI´llshowyoumineBeastmode...
Eller bara andas?
Kanske är det lite så att vi projicerar all den stress vi bär i egenskap av moderna storstadsmänniskor, på träningen? Kanske har träningen gått från att vara en mental fristad som ger oss lite quality time med oss själva, till att bli något slags hetsigt störtlopp i kategorin "Vem är duktigast"?
I grunden är det ju bra. Men jag tror att det också är viktigt att ibland fråga sig varför man gör det. Vad händer om man inte tränar en vecka? Går världen under? Blir du smällfet och svag?
Det är nog nyttigt att klara av att vila ordentligt också.
Till och med om man älskar träning så mycket att man jobbar med det.
Jag har vilat nu och är på väg tillbaks. Som tur är har jag också folk omkring mig som säger till mig på skarpen när jag vevar igång Attgeuppärinteettalternativblablabla för snabbt. Ibland behöver man ge upp.
För att kunna sätta sig på hästen igen. Och börja trava innan man galopperar.
Kommentarer
Sofie
Du är stark älskade Matilda! Du klarar dig, du måste tänka lite på dig själv ibland oxå och inte bara träna utan våga ta steget att vila.. Du är en avdomna starkaste kvinnorna jag vet både fysiskt och sykist! (Kanske lite halvbra stavning..)
Puss på dig min älskade syster! <3
Karro
Krya på dig & andas! Ses på gymmet ändå..
Matilda
Tack Karro och Sofie! (Bättre sent än aldrig, hehe!)
Sofie, världens gulligaste lillasyster, det var inget fel på stavningen och jag blev så glad och rörd att jag nästan blev tårögd av din fina kommentar. Älskar dig gumman!
Karro, vad glad jag blir att du läser min blogg! Ska du inte komma och prova nåt av mina pass också? ;) Tror du skulle gilla Cirkelträningen till exempel! Kram!
Trackback
