I MADE IT (CxWorx)
Jag ska berätta något som jag har velat dela med mig av ett tag, men som har känts väldigt jobbigt.
Det handlar om personlig utveckling, förluster, bakslag och slutligen; segrar.
Det handlar om min lilla resa med CxWorx.
Det handlar om min lilla resa med CxWorx.
Berättelsen börjar tidigt under de första månaderna av 2012.
Jag hade jobbat på Flex sen oktober och sedan dess längtat efter att få börja utbilda mig och hålla klasser. När jag genom att stå i repan dagarna i ända märkte att det verkade saknas instruktörer i CxWorx, bestämde jag mig för att klippa varenda klass jag bara kunde.
Jag lärde mig koreografin utantill, bombade min favoritinstruktör med frågor och bad om tips.
Samtidigt började jag bearbeta vår dåvarande platschef, och tjatade om att hon skulle boka in mig på utbildningen.
Samtidigt började jag bearbeta vår dåvarande platschef, och tjatade om att hon skulle boka in mig på utbildningen.
Hon tittade lite oroligt på mig och sa:
Är du säker på att du klarar det? Det är en tuff klass, och de är väldigt hårda med tekniken. Det blir en svår första klass.
Är du säker på att du klarar det? Det är en tuff klass, och de är väldigt hårda med tekniken. Det blir en svår första klass.
Snart började jag höra andra omkring mig säga samma sak.
Det fick ju såklart mig att vilja bevisa ännu mer att jag kunde göra det.
Jag har i hela mitt liv haft turen att klara av vad jag än vill om jag bara är motiverad och verkligen bestämmer mig för det.
När hon tillslut gav med sig och bokade in mig på utbildningen var jag lyrisk.
Såhär i efterhand kan jag inte låta bli att le lite åt hur stor grej jag gjorde av det här. Men jag är en otålig och aningen dramatisk själ, och ville verkligen utvecklas!
Utbildningen (som jag faktiskt började blogga om här under tiden, men aldrig riktigt berättade klart om) var helt galen. Två dagar fyllda med nya intryck och träning, träning, träning. Tror vi nötte passet omkring åtta gånger på två dagar.
Utbildningen (som jag faktiskt började blogga om här under tiden, men aldrig riktigt berättade klart om) var helt galen. Två dagar fyllda med nya intryck och träning, träning, träning. Tror vi nötte passet omkring åtta gånger på två dagar.
Jag gjorde mitt yttersta hela tiden, men kände ungefär halvvägs för första gången i mitt liv att det inte riktigt räckte.
När vi sen skulle utvärderas i slutet av sista dagen blev jag "underkänd".
Jag var helt knäckt. Kunde inte hålla tårarna tillbaka, trots att det var fullt av okända människor kring mig. Jag var så besviken på mig själv, på utbildningen, på allt. Helt slut i kroppen och psyket och så otroligt chockad över att jag inte klarat det trots min stora ansträngning. Jag var för svag och orkade inte hålla tekniken ordentligt i de svåraste låtarna, och behövde därför träna upp mig, filma dessa låtar, skicka in dem och få dem godkända för att få börja hålla klasser.
Jag ringde min fantastiska pappa och livscoach och grät floder. Han tröstade mig med massa uppmuntrade ord, och sa att det kunde vara nyttigt för mig att inte ha klarat något på första försöket, jag har ju faktiskt haft det ganska lätt i livet och inte behövt kämpa så mycket för att uppnå de saker jag vill.
Väl tillbaks på jobbet bröt jag ihop för tredje gången och skämdes så jävla mycket över att jag inte klarat det, när de hade vågat satsa på att utbilda mig.
Och här kommer den stora anledningen till att jag berättar allt det här.
Om någon hade sagt till mig vid det här läget att ungefär 30 procent blir godkända på första försöket, eller att flera av de instruktörer som var verksamma på vår anläggning och som jag såg upp till inte heller hade klarat det på en gång, hade det känts så mycket lättare.
Det finns tyvärr en elitism i min bransch, där folk inte vågar erkänna sina brister. Det är säkert en effekt av att vi behöver vara en förebild för de som går på passen, men samtidigt blir det konstigt när man som oerfaren instruktör får känslan av att alla andra är så himla mycket bättre och typ är födda med instruktörs-skills och den fysiska kapacitet och kroppskännedom det faktiskt krävs att hålla klass.
Någonstans måste det finnas rum för att vara mänsklig och göra fel i början.
Hur som helst fortsatte jag träna träna träna, skickade in filmen och fick den godkänd. Jag var euforisk.
Det dröjde dock länge innan jag fick börja hålla några egna klasser. I ärlighetens namn skavde det lite i mig, för jag behövde filma licensvideon, och jag uppfattade det dessutom som att jag inte var "värdig" att ha klassen trots att jag ju nu fått ok från Les Mills.
Faktum är att jag tror inte jag höll en enda klass med den koreografi jag gick utbildningen på. Jag teamade en gång, men ingen egen klass. (Det släpps en ny koregrafi var tredje månad.)
När nästa koregrafi kom (i somras) nötte jag på egen hand in den. Så småningom gick vår platschef på mammaledighet, och när Jennifer (älskade Jennifer!) gick in som platschef fick jag äntligen börja köra klassen på riktigt. Hon hjälpte till att boosta mig otroligt mycket i det här, trodde på mig och kastade mig in i det när jag tvivlade på mig själv, så att jag var tvungen att genomföra klassen trots att jag egentligen inte vågade. Dessutom gick jag min grundutbildning i anatomi och fysiologi och styrketränarutbildningen (två första delarna av PT-utbildningen) men mycket goda resultat och positiv feedback, här godkänd på en gång. (Ursäkta skrytet, men ni förstår nog varför.)
Med stort självförtroende skickade jag in min licensfilm. (En film på hela klassen med deltagare där allt måste vara korrekt - koreografi, teknik och coachning.)
Sen kom bakslag nummer två.
Fail.
Min teknik (styrka) var fortfarande inte tillräcklig.
I samband med det här kom en ny koregrafi som jag verkligen hade svårt för.
Det blev för mycket och jag slutade i princip att hålla klasser.
Vid det här laget var jag mer arg än ledsen och tyckte att kraven var för höga.
Nästa koregrafi som kom (CxWorx9) var dock perfekt i mina ögon.
Jag bestämde mig för att "nu jävlar sätter jag det här en gång för alla!" filmade och skickade in, BAM!
Tredje bakslaget.
Tekniken var perfekt den här gången. Fick till och med plus i kanten för den. Men koreografin satt inte.
Jag valde att skratta åt eländet den här gången. Faktum var att de hade rätt, jag hade blivit för ivrig och skickat in lite för snabbt. Jag fortsatte filma varenda klass jag höll. Vid det här laget hade jag tre egna fasta Cx-klasser i veckan och vikade ständigt på andra förutom dessa, så min mobil var konstant fullproppad med filmer på mig själv flängandes med gummiband och viktplattor.
Ingen var bra nog i mina ögon.
Jag hade två chanser kvar att bli godkänd och få licensen, annars skulle jag vara tvungen att gå om hela utbildningen.
Till slut nådde jag deadline. Satt och bläddrade bland mina tusen filmer, och valde ut den som ändå kändes mest ok.
Snabbt svar från Les Mills denna gång.
Fel på uppladdningen.
Hahah!
Jag skickade in en ny film, tittade igenom den typ fem gånger innan och hittade såklart en massa fel, men hade inget annat val än att skicka in ändå.
Under tiden jag väntade på svar för den här filmen var det någon som sa att man inte alls har fem chanser på sig innan man måste gå om utbildningen, utan bara tre!
Vet fortfarande inte om det stämmer, men detta skulle alltså innebära att om jag blev failad igen skulle jag inte få hålla klassen mer
Vet fortfarande inte om det stämmer, men detta skulle alltså innebära att om jag blev failad igen skulle jag inte få hålla klassen mer
TUR då att jag fick svar idag och ÄNTLIGEN blev fucking godkänd!!
I omdömet står bland annat:
"Du har en bra kontakt med gruppen och det gör dem motiverade.
Du ger bra initial (grundläggande) och follow up (uppföljande) cues och det ger kunderna en säker och effektiv träning.
Du är stark och har en fin hållning genom hela passet. Din uthållighet är bra och du är en förebild för dina deltagare."
Att få höra att jag är stark och har bra hållning betyder extra mycket just eftersom det var styrkan jag tappade på i början. Och min hållning har alltid varit lite av ett komplex, då den innan jag började träna var för jävlig. Framroterade axlar och så kallad "sway back" som fick mig att se ut som en hösäck och verkade väga typ fem kilo mer än jag gjorde.
Uppenbarligen har allt mitt slit, alla timmar framför den där förbannade spegeln i gruppträningssalen med nitiskt slipande på vinklar och linjer, alla långpromenader med låtar som jag egentligen inte tycker är så jättebra i hörlurarna och det eviga räknandet av åttor, gett resultat. Därför kan jag verkligen känna att det min pappa sa var sant; jag har definitivt lärt mig något av allt det här. Nu står jag bättre garderad inför nästa motgång, för såna kommer alltid. Men framförallt känns det sjukt mycket bättre att få den här licensen nu när jag vet hur mycket arbete som ligger bakom. Hade jag bara glidit igenom det här hade jag inte burit den med samma stolthet. Nu vet jag att jag verkligen krigat för den, som den warrior princess jag är. ;)
Uppenbarligen har allt mitt slit, alla timmar framför den där förbannade spegeln i gruppträningssalen med nitiskt slipande på vinklar och linjer, alla långpromenader med låtar som jag egentligen inte tycker är så jättebra i hörlurarna och det eviga räknandet av åttor, gett resultat. Därför kan jag verkligen känna att det min pappa sa var sant; jag har definitivt lärt mig något av allt det här. Nu står jag bättre garderad inför nästa motgång, för såna kommer alltid. Men framförallt känns det sjukt mycket bättre att få den här licensen nu när jag vet hur mycket arbete som ligger bakom. Hade jag bara glidit igenom det här hade jag inte burit den med samma stolthet. Nu vet jag att jag verkligen krigat för den, som den warrior princess jag är. ;)
Kommentarer
Peter Wiborn
Älskade finaste starkaste dotter min. Du gjorde det! Jag är så stolt över dig, över din envishet, ditt mod och för din förmåga att beröra med ditt berättande! Fortsätt skriva, fortsätt träna och göra andra människor glada. Och - jag älskar dig allra mest för att du är du! /Pa
Svar:
Krigarprinsessan
Elin
Vilken resa! :) Jag är själv Les Mills-instruktör, fick min första licens i RPM 2010 och väntar nu på att få min SPRINT-video godkänd. Ser att du skrivit detta inlägg 2013, men jag hoppas att du kör än! Les Mills är kvalité och vi är starka!!
Trackback
