"Har du bott på gymmet den senaste tiden?"
Den frasen används ju ibland när folk blivit vältränade snabbt. Ni har säkert hört den.
I mitt fall kan man nästan säga att det stämmer.
Jag är på gymmet 8 timmar varje dag, och de flesta dagar i veckan ungefär 2 timmar utöver det. Det innebär att jag är bra mycket mer där än hemma, åtminstone på min vakna tid. Och hemma är fem minuter ifrån gymmet.
Ibland känns det jävligt tungt, det ska erkännas!
Att sudda ut gränserna mellan vad som är arbete och fritid kan nog vara ganska ohälsosamt. Jag har en stor del av mitt sociala liv där, vilket gör att jag alltför sällan träffar vänner utanför träningsvärlden.
När folk dessutom hör av sig till mig privat via facebook eller liknande för att fråga om priser, eller ännu värre, säga upp medlemskapet, kan jag nästan känna att jag slutat vara Matilda och bara är Flex-Matilda.
Ibland undrar jag om det är värt det...
Men så kommer dagar som i torsdags.
Jag hade haft en riktigt dålig vecka. Varit ur fas med mig själv och inte minst med träningen.
Allt kändes sådär tröstlöst och jag tänkte verkligen att "nu finns det ingenting som kan göra mig glad." Men jag bestämde mig ändå av någon outgrundlig anledning för att ta ett sent träningspass och anlände till Flex runt 20.30.
Och när jag kom in på klubben möttes jag av alla mina grabbar! De var i sitt esse allihop och stojade, skrek och lyfte skrot, och när jag kom började de genast flamsa med mig.
Det är M, som alltid har ett stort leende på läpparna och vars ögon glittrar okynnigt när han drar sina galet roliga skämt. Som sprudlar av liv och är en stor inspirationskälla bara genom att vara sig själv. Han drar ner linnet så långt att de svarta fjunen på bröstet syns och frågar:
- Visar jag för mycket?!
- Visar jag för mycket?!
På löpbandet står B, som alltid driver med allt och alla, främst sig själv. Allt som kommer ur hans mun är i princip hittepå. Men han försöker inte lura någon, han är bara en jävla flamspelle! B smörjer ibland in sig med morotsjuice för att få bättre solbränna, men det resulterar mest i att han går runt och kladdar ner alla maskiner. Idag är han dock morotsfri men har desto mer problem med magen.
- Jag måste prutta! Säger han ungefär samtidigt som han gör det och berättar om den där gången när han skrämde bort alla på hela raden av löpband med sina gaser.
Och hans vapendragare V, som har stora biceps men världens sötaste babyface, hakar förstås på.
- Du äter för mycket protein, det är det mannen!
De här två grabbarna är ett riktigt radarpar. Men V är lite lugnare. Han gillar att prata och har en känslig sida som han förmodligen skulle hata att jag skrev om här, men som gör honom till en av mina stora favoriter bland Skarpnäcks-kidsen.
Sen finns förstås S. Hans ögon är som flytande guld och han är oerhört hängiven sin träning. Tar inte lika stor plats som de andra utan sitter lågmäld i sitt hörn tillsammans med hantlarna. Men pratar man med honom blir man snart varse om att han är otroligt snäll och omtänksam.
Och så C, som jag har kommit väldigt nära på kort tid. Som är en av de största grabbarna men också den mest ödmjuka. Han jobbar i Bagarmossens kyrka och är nog som en mentor för de yngre killarna. Han kan vara väldigt eftertänksam och klok, men också (precis som de andra) en riktigt knäppskalle. Han och jag lyckas alltid skruva upp varandra när vi skojar, och tillslut är det nog ingen annan än vi själva som roas av vår humor.
Inspirerad (och glatt ackompanjerad) av grabbarna kör jag ett disco-pass och fokuserar på bröst/axlar/triceps. Det går riktigt bra, även om konditionsmomenten i min cirkel blir lite halvdana på grund av allt skrattande. Styrkedelen går däremot bättre. Jag tar alltid i lite extra när jag har killar omkring mig.
Jag antar att det är mitt bekräftelsebehov som gör sig påmint, och bekräftelsen låter aldrig vänta på sig heller eftersom det fortfarande är ganska få tjejer som kör på med styrkan.
Efter passet går jag och C en promenad med Aia.
Skarpnäck är spegelblankt av regnet. Gatorna tomma och dunkla. Vi diskuterar livet, religion och andra djupa ämnen samtidigt som vi också skojar om att det är tur att jag har C och Aia, så att dom kan agera livvakter.
Det ligger något i det skämtet...
Jag känner mig trygg här. Det är min hood nu. Nästan varje gång jag går utanför dörren träffar jag på någon från gymmet, och ibland, när man vill vara privat, är det jobbigt. Men det gör också att jag faktiskt kan gå hem på kvällarna utan att vara rädd.
Och det är inte alla som har två hem där de är lika välkomna, eller hur?
Kommentarer
C
Kärlek! =)
Trackback
