When the going gets tough...
Jag är helt pajj.
Det var fortfarande värt det. Men jag måste ha fått en rejäl smäll på fighten i tisdags...
Varje gång jag andas in känns det som att någon måttar ett riktigt hårt och välplacerat knytnävsslag rakt i bröstet. När Aiakos drar till häftigt i kopplet börjar jag nästan gråta. På riktigt alltså.
Så ja, jag bestämde mig igår för att vila resten av veckan.
Men eftersom mitt liv ständigt spelar mig bitterljuva små spratt så skickade min chef äntligen in min anmälan till CxWorx-utbildningen. Som är om två veckor.
Så det är bara att bita ihop och öva! Jag har velat det här länge, och är superglad över att få utvecklas på jobbet, så jag tänker inte schabbla bort det på grund av en jävla skada.
Jag korrigerade mig förstås därför snabbt igår och tänkte: "Jag vilar resten av veckan bortsett från Cx-pass idag, torsdag, lördag och söndag."
Dagens pass var riktigt tungt. Det gjorde fruktansvärt ont, och vissa övningar fick jag rentav hoppa över. Men jag klarade att hålla sidoplankan hela vägen med arm och ben i luften! (På den sidan jag inte har ont.) Och jag tänkte såhär, att om jag fixade att köra passet nu så kommer jag fixa utbildningen också, för så länge jag inte lyckas skada mig ännu mer (peppar, peppar) kan det inte bli mer smärtsamt än idag, även om CxWorx 6 ska vara mycket tuffare än femman.
För mig är det som ni nog märkt jätteviktigt att man är lyhörd för vad kroppen behöver och inte frestar för hårt på den när den säger ifrån. Så det här går verkligen emot mina principer. Men samtidigt måste man kämpa för att nå sina mål, och det här är ett väldigt specifikt sådant.
Nu är det upp till bevis. Är jag en krigarprinsessa by soul?
Kommentarer
Trackback
