Jag lovade ju att uppdatera om ruffie-workshopen!

Kanske har jag dröjt så länge för att jag behövde smälta alla intryck lite...

För när jag kom in på Worldclass Nybroplan den där lördagsmorgonen, (sen som alltid) och emottogs med öppna armar från första stund... Så var det som att hitta hem i denna skeva värld av träningshysteri.
Både Usama, Danyal, Veronica och Musse är fantastiskt varma människor med mycket kärlek och en avslappnad och vettig syn på träning.
Danyal mötte mig i repan, och lånade ut ett lås eftersom slarvmaja inte hade med sig eget. Han bjöd på ett stort leende och var inte ett dugg förebrående för att jag kom i sista minuten.

Under helgen gick vi igenom grunduppsättningen av alla ruffie-övningar, körde igenom passet och fick lyssna till alla fina tankar bakom träningsformen.

Ruffie är sprunget ur kampsport, men har anpassats så att även den utan förkunskap ska kunna köra.
Passen är uppbyggda i fem block (första är uppvärmning).
Momenten är par-, kamp- och fysövningar, och just kroppskontakten är en väsentlig del i ruffie.
Vi behöver närhet från andra människor, och det spelar inte så stor roll vilken typ av närhet det är. Att kampa mot någon gör att vi dessutom får utlopp för de aggressioner som finns i oss från barnsben, men som vi tidigt får lära oss att trycka ner.

Jag älskar närhet till andra människor, skulle gärna klänga på mina vänner hela dagarna om de inte hade upplevt mig som smått påträngande i så fall. Jag känner ganska ofta av hur andra människor mår, och när jag märker att någon är låg i sin energi vill jag bara krama, klappa och trösta. När någon är full av kärlek och hög i sin energi vill jag slänga mig runt halsen på den personen och pussas och bara mysa i allt det positiva som den personen utstrålar.
En del människor har dock svårt att förstå att jag inte menar något sexuellt med detta.

Men i ruffie är det varken sexuellt eller konstigt att klänga på varandra. Bara precis så naturligt som det borde vara med kroppskontakt, eftersom vi människor är väldigt sociala varelser.

Dessutom är träningen funktionell, tuff och mångsidig, och tekniken bygger på enkla tumregler, som att hålla en bra bålstabilitet, rak rygg, blicken upp och liknande.
Det gör att instruktionerna kring passet blir avslappnade, enkla och avskalade, till skillnad från många andra pass där man öser ur sig milslånga haranger om hur övningarna ska genomföras.
Som ruffie-instruktör ska man vara ödmjuk, kärleksfull och prestigelös, inte "showa" en massa. Inte pressa folk på ett nedlåtande sätt, utan peppa dem genom uppmuntran och positiv feedback.


För mig kommer allt det här naturligt, vilket jag också fick höra flera gånger under helgen. Jag vågar tro att utbildarna gillade mig lika mycket som jag gillade dem. Jag brukar alltid säga att man blir bra på det man tycker om.

Ett centralt begrepp inom ruffie (liksom i annan kampsport) är det japanska uttrycket OSU. Det står för Respekt, Uppskattning och Tålamod, och är för mig förenligt med det mesta i livet. Ett ord jag kommer bära med mig i hjärtat framöver.

Jag bondade också med en av de andra deltagarna på workshopen, så vi sågs förra veckan och filmade licensvideon tillsammans. Det var riktigt kul, och Jörgen som han heter är fotograf och kommer säkert klippa ihop en riktigt grym film.

Skulle kunna prata om det här i evigheter, men jag lär definitivt återkomma till ämnet längre fram, så to be continued! :)

Kärlek och ruffiekramar, lova att ni kommer och provar mina pass sen!

Fett glad tjej!